Den ultimata utmaningen

Sådär...årets 5 sista 9 minuters löpintervaller är avklarade - ett grymt bra substitut till Sylversterloppet som inte lockade för fem öre - heder åt er som stod ut i kylan! 2009 har bestått av idrottsliga utmaningar och resultat jag aldrig någonsin hade förutse eller drömma om när året började. Det har också bestått av mindre inspirerande karriärsmässiga omständigheter, dock fortfarande utmaningar, som tyvärr inte går lika lätt att stänga med samma sköna känsla som en tävling, ett lopp eller ett tufft träningspass. De utmaningarna lämnar jag därhän - med löfte om förändring under Q1 2010 - gott nog så! Nu är Lars Wallin-kostymen avborstad, den rosa stekarskjortan struken, kinderna rakade, naglarna klippta och den personliga hygienen i övrigt omhändertagen på ett fördelaktigt sätt. Baconen till nyårssupéns förrätt står i ugnen, bubblet är kylt, punchen i lagd i frysen och XANTÉn redo att drickas upp till sista droppen. Alkoholhaltiga drycker har under året inmundigats med stor eftertänk

På förkommen anledning drog jag iväg kollegorna till en föreläsning med Christer Olsson , av sig själv presenterad som fiskarson från Öckerö. Den förkomna anledningen lämnar jag för stunden men jag kan hinta om att det ligger helt i linje med titeln på detta inlägget... Christers tes är att allt som inte är under utveckling är under avveckling...stressande, va? "Vafan, får jag inte ta det lugnt nu heller och bara vara?" känns ju som en rätt naturlig reaktion. Jag känner dock att han har rätt - traditionell förvaltning för att minsann behålla en viss status är förödande oavsett det gäller kapacitet som triathlet, karriär på jobbet, sociala relationer eller organisationer. Vad gör vi då för att utvecklas som triathleter? För mig är det träning, träning och träning för att sedan exekvera det jag tränat på vid tävlingar. Men tänk om jag tränar på fel saker...? Inte en chans att den tanken skall få gro i huvudet! I utvecklingen som triathlet ligger såklart fysiken top of mind men

När jag för 10 år sedan instruerade Spinning på mycket anrika Olympic Fitness Center i Göteborg hade vi ruggigt tryck på klasserna. 35 av 50 cyklar var fullbokade en vecka innan klassen och folk köade länge för släppet av de sista 15 platserna en timme innan start. Spinning var nytt, det var inne och jag upplever att det förändrade synen på gymverksamheten - alla kunde vara med och köra - och våra kunder såg snabbt många positiva effekter med träningen. Varje gång jag mötte mina 50 deltagare utanför de blå dörrarna på våning tre kände jag direkt förväntningarna slå emot mig som ett basebollträ mot pannbenet - ny musik! nya mål! ny pepping! nytt upplägg! Don Davies briljerade såklart med sina DJ-erfaranheter och sitt enorma musikurval. Våra kunder var enormt krävande och vi instruktörer öppnade upp för dem att vara det! Det vara bara att antingen ducka eller ta smällen och visa var skåpet skulle stå - självklart duckade vi aldrig...då hade vi inte instruerat på Olympic! Jag hade samma

Den sista tiden har jag blivit varse en del tecken på att tiden inte längre står stilla. Små infinitesimala tecken som efter en stunds reflekterande först blir lustiga och sedan rent förnedrande. I går frågade min son Axel, 7 år, hur mobiltelefonerna såg ut när jag var liten....och vad svara man på det? - När pappa var liten fanns inte mobiltelefoner... - Oj då, sa han! - Och datorerna då...hur såg de ut? Jag hade ju kunnat svara att de var vita och en halv meter breda. Och att man på en bandspelare spelade in program som gjorde att hela den blå skärmbakgrunden kunde fyllas med dit namn. Ett annat program gjorde så att en vit punkt rörde sig tvärs över skärmen och i varje skärmkant fanns en "plutt" man kunde röra upp och ner med hjälp av två tangenter. Om man var duktig kunde man styra "pluttarna" så att den vita punkten stutsade mellan dem. Missade man med "plutten" dog bollen. Man hade 3 bollar på sig i ett spel. Men det svarade jag inte...jag svarade ba

Ibland kan det bli lite för mycket av det goda....

Jag begär sällan mycket av min omgivning. Oftast begär jag inte mer än vanligt sunt förnuft och bland känns det som att det är ett begrepp som världen råder total avsaknad och brist på...kanske farligt att generalisera och jag hävdar inte på något vis att jag besitter världens allenarådande sunda förnuft. Håll dock med om att ibland träffar också du på tröttmössor i din tillvaro! Trixet är att inte låta tröttmössorna bli energitjuvar utan att bli likgiltig. Christer Olsson tog upp den gamla devisen att "människor är utsända att träna på" - undrar om det inte är Pollack som är myntare av uttrycket. Nåväl, sedan den föreläsningen tränar jag på att hitta tillfällen att träna...som i söndags i Skatås. Där kommer jag löpandes på vänsterkanten av stigen, fullt fokuserad, i vänstervarv på 8:an. Framför mig närmar sig en äldre herre på cykel. Han ser ut som en riktig frisksportare och jag undrar om det inte står IK Stern på mössan. Ryggsäcken var packad och en kaffetermos stack upp u

I söndags väggade jag fullständigt. Jag sprang rakt in i den så det sjöng i öronen. Jag såg den inte ens - den bara stod där efter 25 km löpning i snabbt snackefart - och jag fräste in i den så stickorna rök. De sista 5 km körde jag med "Kalmarkänslan" i benen och då går det inte fort. Lika bra att erkänna det...det gör lika ont som det är en lärdom som det är nyttigt att vägga. Min kropp skall lära sig att använda fettet på ett mer effektivt sätt - och då är det bara att träna lite längre på lite mindre kolhydrater som gäller...men inte så lite som i söndags. Och lördagkvällens ungerska Bubbel gjorde väl inte förutsättningarna bättre - men oj va god den va! Efter att ha lurats från Skatås via Backaplan och upp på Ramberget så är lärdomen att backträningen måste intensifieras...längre, brantare och oftare. Freebasandet i gymet med bland annat tunga benpressar och min egen frivändningsknäböjshopp-övning funkar bra och benstyrkan är i antågande. Nu skall jag bara klura ut hur

Jag har precis torkat efter 25 minuter pulshöjande simning samtidigt som Axels simskola. Måste börja med ett enkelt konstaterande - ett simpass i veckan räcker inte så från och med mars kommer jag att varva upp simträningen till minst 2,5 pass i veckan. Frustrationen i i huvudet är stor efter tre träningsfria vardagar...mina underbara fredagspass med löpning från City till Sisjön och sedan spinningpasset har uteblivit två fredagar i rad. Nu gäller det att bara att ta det chilla och fortsätta bygga och inte försöka ta igen missade träningspass. För det är bygga det handlar om - att skapa rå och ohämmad styrka som sedan under vårmånaderna skall slipas och putsas till en "killerform" sällan skådad i H35... Att försöka ta igen missade pass är en strategi som ofelbart kommer leda till ökad skaderisk. Dagens första pass blir ett benstyrkepass på Gymnasium med fokus på uthållighetsstyrka, dvs högrepsträning. Knäböj, benpress och en ny utfallsövning från senaste numret av Triathlete