Den ultimata utmaningen

26 december och äntligen återgår förutsättningarna för ett normalt leverne. I tre dagar har jag haft stora likheter med en hund - så fort det stått något ätbart framför näsan har det åkt ner med fullkomligt committment. ..Det började i onsdags kväll med ett underbart julbord på Långedrags värdshus med Jenny och barnen. Fram till gottebordet var allt i sin ordning - testat lite av varje men sen bröt helvetet löst... Torsdagen var en klar mellandag fram till efter julgranspåklädningen - då fanns det ingen botten. Julafton hos mor & far och intet saknades. Nu var resan påbörjad så juldagen var rena Indulgence day. Men nu är jag tebax på banan och dagens 10 km innehållande 3x2k i fart 4:15 ner till 4:00 var en nystart... Under våren och försäsongen kommer jag hålla 2-timmars spinningklasser på Gymnasium i Sisjön. Varannan lördag med start 15/1 kl. 10:30 - 12:30 kör vi så det immar på rutorna... Triathlon Väst har 20 fasta platser och resterande platser är bokningsbara för Gy

Läs inte detta om du vill behålla tron på svensk idrottssjukvård! OK - jag varnade dig... Jag skulle kunna skriva detta utifrån ett raljerande och förlöjligande perspektiv...men med respekt för dig som läser skall jag ge dig en ärlig bild av min upplevelse. Två veckor för Järnmannen i Kalmar började min häl smärta vid löpning. Andra oroväckande tecken var grym morgonstelhet. Löpningen funkade ändå rätt bra eftersom smärtan försvann allteftersom kilometrarna försvann bakom mig. Maran i Kalmar gick på riktigt smärtfria 3:40 efter 18 mil cykel och 3,8 km simning. Symptomen fortsatte men läget var Status Quo, dvs ingen förvärring av symptom och därmed heller inga större fysiska begränsningar mer än just de inledande kilometrarna och smärta/stelhet på morgnarna. Jag började gräva, läsa och fundera för att skaffa mig ett begrepp och en egen diagnos och misstänkte en inflammerad slemsäck. Efter Kalmar höll jag igen löpningen något men tanken på kommande tävlingar och framförallt VM i Florida

Kom ihåg ljudet!

Äntligen...vilan är över och träningen är igång igen även om den sker i hyfsat ostrukturerad form och utan någon särskilt betungande stress. Så fortsätter jag fram till mitten av december och sedan ökar jag träningsdosen igen. Efter att ha legat högst på min egen Funbeatlista sedan i september är det just nu en lista jag inte tillbringar så mycket tid över att analyserar - konstaterar bara att jag är way behind. Vila, ja...det känns som att vila är det nya svart - överallt möts jag av budskap om vila, off-season och recovery. ..det finns tabeller över hur många golfrundor Craig spelar per dag under hans två månader långa off-season och det finns diagram över alternativa träningsformer som innehåller både surfing och bikramyoga ;-). Dessutom finns det många levande exempel i min närhet som mer eller mindre skippat tävlingssäsongen 2010, legat lugnt med träningen och upplevt en oerhört stark höst - dock utan att kunna använda det på tävlingsbanan. Träning Racepace - Racepace. .

Jag har aldrig " chickat ur" på ett träningspass eller brutit en tävling. Förrän igår kväll... Efter en veckas vila är det dags att varva igång med lite trivselträning och vad passar då bättre än att jogga milen runt Kungsholmen och sedan varva ner med lite Yoga ? Joggen kändes kanon och med nyfikna steg styrde jag stegen mot Birkagatan 35 och yogastudion duCalme som jag fått rekommenderad som en bra studio. 90 minuter Bikramyoga stod på programmet och jag, jag har ju kört yoga förr - för Kitty på Gymnasium... Började ana oråd när receptionisten påtalade att de flesta män körde med bar överkropp... OK, svarade jag med ett fläskigt leende på läpparna - funkar för mig, nyvaxad och i hyfsad form efter tävlingen i Florida. Klassen innan slutade efter ett intensivt klappande från salen och ut droppade ganska blöta deltagare, den ene med mindre kläder på sig än den andre. Här vilade inga blygsamheter ens bland dem som valt att köra i vita träningdräkter... Vi välkomnade

Jetlag'en svider duktigt i håret, sötsuget går utanpå det mesta, de uppmätta 5,2%'en kroppsfett känns tveksamma och solbrännan började spricka i samma sekund jag klev ut genom snurrdörrarna på Landvetter. Känslan av ett härligt race består dock på ett helt annat sätt än den förgängliga solbrännan. Därför är det med stor entusiasm jag redan börjar blicka framåt mot 2011. Redan, förresten...Jag har idag inte en susning om vilka tävlingar jag skall göra och det känns lite mysko. Ny age-group med nya strukturer och konkurrenter som både faller ifrån och som kanske kommer till innebär såklart också en ny utmaning. Det enda jag vet och som jag gläds oerhört åt är att jag kommer vara på Fuerteventura under tiden 24/4 - 2/5 då Svenska Triathlonförbundet kör ett av sina fyra träningsläger. Jag kommer också såklart att köra ett nytt Halmstadläger någon gång i mitten eller slutet av maj - som vanligt (!!) med fokus på distans. Jag vet också att jag har en fokuserad satsning på löpningen

Efter en vecka med lätt fysisk aktivitet med fokus på känsla och skön fart var det med härligt pirrig känsla jag förberedde mig i transition area. Dagen innan hade vi tillsammans med cykeln checkat in en cykelpåse och en löppåse så kvar var bara att pumpa däcken och kit ’a upp cykeln med gelerna, sportdrycken och övrig nutrition. Mörkret låg fortfarande tungt när 1800 deltagare fullkomligt strålade av spända nerver och höga förväntningar. Känslan av att allt var på plats och att det nu inte var något med prylarna kvar att styra med fungerar som katalysator för nervositeten. Jag vet att jag kan simma och att jag är stark på cykeln – men hur är det med löpningen? Om ett par timmar skulle jag få chansen att visa. Innan proffsklassen startade spelades amerikanska nationalsången och sen gick kanonen av. Alla tidigare mornar hade vågorna givit oss en ganska skön simning tillbaka till stranden men så var det inte alls på tävlingsbanan. Vattnet var ganska stökigt och jag valde att gå

Klockan är äntligen 21 lokal tid och det går att lägga sig utan att riskera att vakna i ottan...07.15 räcker för en fin morgonsimning och sedan ett varav på löparbanan. ZZZZZZZZZZZZZZZzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzzz

Taxin som var beställd till 05.00 hade inte dykt upp när klockan blivit 05.10. Gissa om det samtalet till taxins mobiltelfon var kritiskt. Föraren som svarade hade ingen aaaaaaning om att han skulle hämta oss trots att jag dubbelkollat beställningen kvällen innan - idiot var ett ord som jag övervägde attanvända vid ett flertal tillfällen men min kloka fru fick mig på andra tankar. Efter otaliga resor med >60 kg windsurfingutrustning börjar jag bli något av en expert att få med skrymmande övervikt utan att betala på flygningar. Tyvärr innebär den nya själv-checkin begränsade möjligheter till det. Bara att slanta upp de 120 Euro det kostar enkel väg...men som sagt jag har väl en viss överviktsskuld att betala av på... Fantastiskt fin flygning med SAS - bra mat, bra personal-förutom att stewardessen som stod längst bak där vi satt så käckt frågade om vi var på väg till orkanen på Haiti... Hon såg rätt snabbt mörkret i mina ögon eftersom jag förklarat för en orolig Jenny att det

1995 satte jag mig för första gången på en spinningcykel...Minns inte vad instruktören hette på Olympic Fitness Center men känslan i kroppen efter det första passet - ett morgonpass - glömmer jag aldrig. Sedan dess har jag gnidit bakdelen oräkneliga timmar mot den breda spinningcykelsadeln som instruktör och gud vet hur många kilo hos kunderna jag varit med att träna bort...och jag vet såklart också att vilken glädje och träningsinspiration vi som jobbade på Olympic levererade. Ikväll körde jag en gästklass på Träningskliniken i Skärhamn på Tjörn - och för först gången på länge kände jag samma grymma leverans av träningsglädje. Tröskelträning i dess prydo stod på programmet och ja...jag erkänner - jag passade på att köra själv också som avslutning på träningsperioden inför Clearwater och som uppstart av taper-perioden. Sååå inspirerande att få möta nya människor och få dem att flytta sina gränser till nivåer de själva aldrig trott vara möjligt! Ni som va med - Underbart jobb...och ni

Klockan visade 07:30 när vi klev ut på trappan och den digitala termometern i det tyska precisionsinstrumentet på uppfarten visade på femånhalv minusgrad, vimpeln hängde som slickad längs flaggstolpen och morgonfukten satt som en stenhård skorpa på precisionsinstrumentets rutor. Lusten att träna hade svårt att infinna sig...kylan, mörkret och osäkerheten på hur mycket förkylning som satt kvar i kroppen och framförallt - hur skulle det som eventuellt fanns kvar reagera på en kall cykelrunda på ca 2 timmar? Moralkompassen pekade i alla fall åt rätt håll denna morgonen. Dressad och klar...shit-tomt i båda däcken...upp med 10 kg och hoppas på det bästa. Skoöverdragen då? Paniiiiik - hemma hos Jocke. Upp och iväg för att hämta dem och därmed också planera om rutten. Lufttomt på hans garageuppfart och det var då jag lärda mig dagens första nyttighet: Ett kanttrådsdäck kränger du enkelt av utan däckkrängare om du tar däcket mellan tummen och pekfingret och klämmer ihop det så att båda kanttrå

Att träna är ju för det mesta ingen konst. Det är ju normalt sett bara att dôna på, äta så långt från socialstyrelsens rekommendationer man kan och komma ihåg att vila emellanåt. Ett långpass cykel och ett långpass löpning i veckan. Ett intervallpass cykel och ett intervallpass löpning i veckan. Två simpass med blandade distanser, farter och starttider per vecka. Voila - där är grundkonceptet när det gäller fysträning för en elitmotionär under utesäsongen i Sverige. Ganska enkelt egentligen och skönt att kunna förhålla sig till. Bilden tagen på Vätter Challenge av Micke i Triathlon Väst! Läget jag befinner mig i nu är dock att "no rules apply". Jag är helt utanför strukturen och min egen kompetens...jaja, det kan man ju raljera kring men faktum kvarstår - jag kan inte längre följa upplägget som tagit mig hela vägen hit. Vilken paradox - "no rules apply"...när jag känner att behovet av struktur och ramar är större än någonsin. Jag är just i skedet att jag måste bryt

Äntligen börjar kroppen hämta sig efter helgens övningar. Äntligen börjar jag känna mig redo för nya utmaningar och utökad träningsnivå. Jag talar självklart om den sömnbrist jag utsatte min kropp för i samband med Ford Ironman World Championship på Hawaii som direktsändes via nätet natten till söndagen. Vilken fantastiskt läcker tillställning, vilken glädje, vilken enorm fest och vilka fantastiska idrottsmän som omgärdar hela denna världens kanske mest krävande och mytomspunna endagstävling. Mitt i all denna överväldigande känsla måste jag ändå få lov att ifrågasätta hur det är möjligt... Ur mitt perspektiv känns en triathlet äkta och sann. Det är en person som med stort hjärta och en brinnande passion helhjärtat går in för tre idrottsgrenar som skall utföras i en följd vid samma tävlingstillfälle. Det är en person som många gånger är beredd att sätta tillvaron på spel för att få utrymme att utöva sporten. För ett fåtal är tillvaron just triathlon och då är det ju inte så mycket att s

Säsongen på Maui har startat - detta samtidigt som triathlonsäsongen börjar närma sig sitt slut. Dags att kasta av sig Svenssonkostymen och börja leva?

Jag har ju sk. simmarbakgrund. Det betyder bland annat att jag har fot- och nagelsvamp och trånga igenväxta örongångar. Men det betyder också att jag kan ta mig upp som 4:a ur vattnet i Kalmar och jag känner mig förhållandevis hemma i elementet vatten - oavsett om det är i ett tolvgradigt kav lugnt kalmarsund , om det är i tumlandes runt i en brytande 4 meters våg på Sunset Beach i Kapstaden efter att ha vurpat i en cutback på vågtoppen eller om det är i Valhallabadets 50:a bland valrossar och danskar. Jag får ofta höra att jag som simmare har en stor fördel som triathlet eftersom jag behärskar den mest tekniska grenen bättre än genomsnittet gör. Vi springer intervaller varje torsdag lunch och det är där jag blir pinsamt varse om att det inte är simning som är teknikgrenen i triathlon utan det är löpning. Det är där jag upplever det omöjliga, det som i min hjärna gränsar till förnedring, det som i perioder får mig att fundera på varför... En fellow triathlete som brukar

Cykelbanor är det farligaste som finns för cyklister! Undvik dem till varje pris! I mina förberedelser inför starten i Clearwater har jag haft ett antal fantastiska cykelpass i underbar sensommarvärme på väl insliten asfalt, lagom kuperade vägsträckningar och nästan total frånvaro av bilar. Jag kan inte sluta förundras av hur svårt trots allt en del biltrafikanter har att bedöma en cyklists fart, läge och utbredning på vägen. Alltför många gånger drabbas vi cyklister av tutande bilister, väl skyddade långfingrar i luften och menande omkörningar så snäva att lacken på cykeln blåser bort. Detta särskilt om det finns cykelbanor vid sidan om vägen. Vad bilisterna inte fattar är att på cykelbanorna finns barnvagnar och promenerande pensionärer i bredd med stavar, rullatorer och andra hjälpmedel. Där finns trehjulingar och familjer på promenad. Cykelbanorna är inte byggda för cyklister som ljudlöst kommer fräsande i 40 knyck. Vad du alltid måste komma ihåg är att du som cyklist alltid har rä

Kidsen sover, Jenny jobbar på annan ort och jag hittade en Delicatoboll i kylskåpet i källaren. Eller hittade och hittade...jag har gått och sneglat på den ett tag - den har liksom legat där och lurpassat lite och just ikväll efter en förmiddag med cykelpoesi i Marks kommun så kände jag för att vekna och ge efter. Vilket härligt val! Dagens cykelpass på 3:09 innehöll 2x30 min (38 och 36-snitt där 36:an inleddes med Ubbhultsbacken...) och 2x15 med snitt på 38 och 42 km/h. Rätt fräsigt tryck i benen och med riktigt skön känsla efter en veckas fokus på simning och löpning. Bra cykling är oslagbart - känslan av så snabb återhämtning att du när pedalen når kl. 12 kan trycka på med full fräs igen är enorm. Tänk dig sedan väl insliten asfalt, total frånvaro av bilar, lagom ondulerad vägsträckning med väldoserade kurvor så är lyckan total. Total var den idag fram tills dess att en linjebuss från Västtrafik bestämmer sig för att köra ut framför mig för att chauffören skall slippa stanna...Snart

Säsongen 2010 är inte på långa vägar slut - jag ligger på högre volym träning nu än jag någonsin gjort. Jag jobbar 80% för att klämma in ytterligare ett par timmars träning. Min viljan att dricka alkohol är nära nog 0, zipp, zero och min kropp fullkomligt suger i sig all näring den blir tilldelad. Min kropptemperatur är säkert en halv grad högre än normalt utan att jag har feber. Mitt tunnelseendet blir allt tydligare, jag går från att vara disträ :-)) till att vara fokuserad och jag är svårare än normalt att ha att göra med om jag missar ett träningspass. Jag kalkylerar alla resor i löp- och cykelmöjligheter. Min benägenheten att stoppa en Alvedon i förkylda barn och dra iväg dem till skola/dagis är större nu än någonsin - särskilt om det gäller tisdag eller torsdag förmiddag. Tur att Jenny kan balansera upp den benägenheten med något större ansvarsfullt agerande! Jag kan lägga 1500 spänn på ett par nya däck men att investera 99 spänn på ett par hela strumpor drar jag mig för in i det

Långpass med x-löpning stod på förmiddagens agenda. Solen lös från en klarblå himmel, armvärmarna och långtightsen var på, löparskorna satt bak på flaskhållarna och förväntningarna på en skön runda var på max. Göran och jag skulle ses vid Universeum för att sedan köra österut. Lite sen till mötesplatsen ringer jag Göran och hör honom flåsa att "jag är i Delsjöbacken"...snacka om att ha något med sig i bakfickan att skylla på :-)) Ambitionen var 3 30-minutare i IM+-tempo via Mölnlycke, Bollebyggd, Hyssna, Sätila, Fjärås och Anneberg innan intervallerna på Ullevi IP. Ooootroligt härlig cykling upp till Bollebyggd...för det är verkligen uppför...måste kolla hur mycket högre B-byggd ligger än Göteborg...kändes nästan som att vi var ute på höghöjdsträning. Kolla rundan på www.funbeat.se på min profil för att se rundan! På väg in i Bollebyggd kör vi över nån riktigt trist stensättning - förmodligen en stadsarkitekt som haft för lite att göra - och plötsligt smäller det bara till ba

Det var lite segare än väntat idag på morgonen. Jag dröjde kvar i underkläderna lite längre än planerat. Jenny och barnen hade redan åkt och klockan närmade sig 07:45. Lätt håglös funderade jag fortfarande över förmiddagens övningar...planlöst liksom. Till slut åkte Sailfish-byxorna på med ett par långa tights över liksom cykeltröjan, armvärmarna och en underbar vindväst från Gore. Skorna, solglasögonen, hjälmen, ut med cykeln och på med GPS'en. Tusan vilket motstånd - jag fick liksom ta i för varje aktivitet som syftade till träning. Väl på cykeln, med rumpan väl inpassad på Selle'n, det första tramptaget, accet och ljudet i carbonramen och det tidigare så markanta motståndet förbyttes genast till ett brett, fett smile som vägrade ge med sig. Smilet följdes av ett ganska förnöjt löjligt fnitterljud när tanken på att jag hade 4 timmars träningstimmar framför mig när resten av världen sitter på kontoret. Så här i efterhand förstår jag att motståndet enbart berodde på bristen på

2010 är ett år där jag fokuserar oerhört hårt på triathlon utifrån de förutsättningar som finns inom ramarna för den ultimata utmaningen. Jag får viss hjälp med utrustning, nutrition och annat som tarvas för att kunna hålla igång. Kontanta omkostnader, resor och anmälningsavgifter betalar jag själv utan externa bidrag. Ett av årets delmål var seger i Svenska Cupen H35 - vilket jag inte nådde men med förhoppningen att årets exekutor i svensk triathlon Carl Brümmer kör seniorklassen nästa år så kliver jag in som rookie i H40...Att missa cupsegern känns helt Ok med tanke på segern i samma klass på långdistansen i Kalmar på 9:29:21 - ett resultat som innan start var ett så kallat barriärbrytande mål... En andraplats på 70.3 på Tjörn är godkänt även om loppet gick utan flow-känslan som jag hade i Kalmar. (bilden tagen av Michael Nyström) Utflykten i början av sommaren till Rapperswill och HIM-tävlingen gjorde jag utan att alls ha någon känsla för möjligheten att kvala till VM i Clearwater

Jag gillar att tävla har jag kommit på...och det känns finfint att erkänna att så är det! En kompis sa att det roligaste är att träna...??? Att få tävla är liksom crescendot på allt tränande, nötande, slitande och intervallande som är en del av vardagen, helgen, arbetslivet och familjelivet. Att få piska andra är viktigt för självförtroendet och att själv få pisk är danande för ödmjukheten. Tävlingarna är en plats för fysisk och mental urladdning, en plats för adrenalinpåslag men också en plats för socialt umgänge. Det är ett härligt gäng som ses på tävlingarna - det finns en genuin och ärlig glädje i att stötta varandra...Tjena... ***LOL*** Min säsong blir ganska lång i år eftersom jag har en tävling i Florida 13 november. Det gör att jag måste hitta motivatorer och de mentala påslag som gör att jag håller ut, hänger i och biter ifrån hela vägen. Ett sätt att trigga mig själv är att avsätta mer tid för träning utan att belasta familjetiden...snacka om att hitta en nyckel till "De

Jag vill gärna dela med mig av en länk jag fått av en god vän och mycket duktig triathlet. Nutrition är såklart individuell och hur just du skall anpassa ditt näringsintag under en tävling måste du själv jobba dig fram till. Mitt race i Kalmar blev ett perfekt test för mig och kommer att vara vägledande för hur jag fyller på energi på tävlingar framöver. Jag hade gjort ett enkelt överslag på mängden kolhydrater jag skulle få i mig genom min plan - här finns potential att vara mer noggrann i beräkningarna. Länk till Maccas redogörelse av nutritiontester. Jag gjorde en glykogentömning genom ett löppass med intensitet över medel (bl.a 3x1200m och >70 minuter) på tisdagen. Därefter normala måltider och från och med onsdag eftermiddag tog jag Carboloader 2 ggr per dag i en form som passar mig. Race day innehöll grötfrukost kl. 05.00 efter insim i Kalmarsund och därefter inget mer intag ingenting innan simstart - däremot 3xuttag... Cykel Direkt på cykeln började jag med Enervits sportdryc