Den ultimata utmaningen

2010 är ett år där jag fokuserar oerhört hårt på triathlon utifrån de förutsättningar som finns inom ramarna för den ultimata utmaningen. Jag får viss hjälp med utrustning, nutrition och annat som tarvas för att kunna hålla igång. Kontanta omkostnader, resor och anmälningsavgifter betalar jag själv utan externa bidrag. Ett av årets delmål var seger i Svenska Cupen H35 - vilket jag inte nådde men med förhoppningen att årets exekutor i svensk triathlon Carl Brümmer kör seniorklassen nästa år så kliver jag in som rookie i H40...Att missa cupsegern känns helt Ok med tanke på segern i samma klass på långdistansen i Kalmar på 9:29:21 - ett resultat som innan start var ett så kallat barriärbrytande mål... En andraplats på 70.3 på Tjörn är godkänt även om loppet gick utan flow-känslan som jag hade i Kalmar. (bilden tagen av Michael Nyström) Utflykten i början av sommaren till Rapperswill och HIM-tävlingen gjorde jag utan att alls ha någon känsla för möjligheten att kvala till VM i Clearwater

Jag gillar att tävla har jag kommit på...och det känns finfint att erkänna att så är det! En kompis sa att det roligaste är att träna...??? Att få tävla är liksom crescendot på allt tränande, nötande, slitande och intervallande som är en del av vardagen, helgen, arbetslivet och familjelivet. Att få piska andra är viktigt för självförtroendet och att själv få pisk är danande för ödmjukheten. Tävlingarna är en plats för fysisk och mental urladdning, en plats för adrenalinpåslag men också en plats för socialt umgänge. Det är ett härligt gäng som ses på tävlingarna - det finns en genuin och ärlig glädje i att stötta varandra...Tjena... ***LOL*** Min säsong blir ganska lång i år eftersom jag har en tävling i Florida 13 november. Det gör att jag måste hitta motivatorer och de mentala påslag som gör att jag håller ut, hänger i och biter ifrån hela vägen. Ett sätt att trigga mig själv är att avsätta mer tid för träning utan att belasta familjetiden...snacka om att hitta en nyckel till "De

Jag vill gärna dela med mig av en länk jag fått av en god vän och mycket duktig triathlet. Nutrition är såklart individuell och hur just du skall anpassa ditt näringsintag under en tävling måste du själv jobba dig fram till. Mitt race i Kalmar blev ett perfekt test för mig och kommer att vara vägledande för hur jag fyller på energi på tävlingar framöver. Jag hade gjort ett enkelt överslag på mängden kolhydrater jag skulle få i mig genom min plan - här finns potential att vara mer noggrann i beräkningarna. Länk till Maccas redogörelse av nutritiontester. Jag gjorde en glykogentömning genom ett löppass med intensitet över medel (bl.a 3x1200m och >70 minuter) på tisdagen. Därefter normala måltider och från och med onsdag eftermiddag tog jag Carboloader 2 ggr per dag i en form som passar mig. Race day innehöll grötfrukost kl. 05.00 efter insim i Kalmarsund och därefter inget mer intag ingenting innan simstart - däremot 3xuttag... Cykel Direkt på cykeln började jag med Enervits sportdryc

...av bilder som jag plockar fram i december för att njuta av! En del sparar jag för att visa för barnbarnen!

Det fanns en gång en serie tävlingar som var sanktionerade av ett idrottsförbund i ett land långt, långt norrut. Idrotten krävde stort engagemang från sina utövare men den var också väldigt lättillgänglig för utövare på alla nivåer - från motion till yttersta elit. Ett par badbyxor, en cykel och ett par skor att springa i var allt som behövdes i form av utrustning. Förbundet såg man inte mycket av tyckte utövarna - många tyckte att alltför stort fokus lades på juniorerna och tillväxten av sporten underifrån - man tycket helt enkelt att förbundet inte såg till idrottens bredd. Idrotten var full av regler och det fanns en massa domare som var specialutbildade i att hantera det snåriga regelverket om vattentemperaturer, avstånd, styrändspluggar, carbonfälgsbromsbelägg och hjälmspännesspänning. Regelverket täckte också in mer administrativa regler som hanterade saker som till exempel sista anmälningsdag till tävlingarna. Ett år var en av landets främsta utövare med i serien av tävlingar.

Jag hävdar att vi triathleter är relativt sett skadefria. Relativt? Yepp - i relation till hur mycket vi tränar så hävdar jag att vi är det. En bra vecka i Q2 lägger jag 15h på träning. Det motsvarar 2h om dagen + en vilodag. På de timmarna skall jag hinna med två simpass, två cykelpass och minst två löppass. Om jag varit löpare hade säkert 5 av de 6 hypotetiska passen varit löpning. Var är skaderisken störst? Retorisk fråga! En del triathleter är ändå skadade. Mycket hänger säkert ihop med tidigare idrottsbakgrund - själv är jag ju simmare och har därför hela knän och fotleder. En del lever med kroniska åkommor och en del har mer eller mindre regelbundet återkommande skador - regelbundenheten verkar ibland ligga ungefär i fas med tävlingarna... Jag håller på att lära mig att helt bortse från alla negativa faktorer som kan påverka Den Ultimata Utmaningen - skador är såklart en av de jag har störst respekt för - särskilt nu när förberedelserna för VM i Clearwater står för dörren. Jag sk

Killen som kom in genom dörren efter mig tog världsvant av sig skorna, ställde de prydligt vid dörren, tog av sig strumporna och satte sig avslappnat tillbaka med en tidning. Själv stod jag framför den tomma disken och undrade vad det var jag skulle utsättas för. Enligt informationen på dörren öppnade inrättningen kl. 11.00 men jag hade fått en tid kl. 09.00. Det luktade rätt knepigt fast receptionsrummet var mycket vackert och omsorgsfullt utsmyckat med en massa inredningsprylar som såg snäppet mer äkta ut än det man kan köpa på Indiska. Det kändes faktiskt som att jag blev påverkad av fler sinnen än normalt - både lukt-, hörsel- och synintryck tydliggörs på något konstigt sätt. Någon minut över 9 kommer två mycket asiatiska kvinnor in i receptionsrummet och hälsar på tveksam engelska. De pekar på två liggfåtöljer i rummet och jag blir genast fundersam över vad det är för gruppterapiövning jag har framför mig. Alla sinnesintryck till trots gjorde sig mer grundläggande behov till känna

Säsongen är nu 4 tävlingar lång - och det återstår 4. Den fjärde är VM på 70.3 (halv Ironmandistans - 1,9 - 90 - 21) i Clearwater, Florida. Så här långt känns allt kanon - det känns som att jag i år givit begreppet "tävla sig i form" ett ansikte. Rapperswill var en häftig upplevelse och hur maffigt att köra som helst men när jag skall välja kvaltävling nästa gång lägger jag den inte först på säsongen. Det är helt enkelt svårt att vara race-ready på första tävlingen. Med tanke på resultatet i Kalmar verkar tävling nr 4 vara optimal...tur då att Clearwater går som nummer 4 i andra halvlek. Tävlingen i Säter blev en tung historia - tunga ben och en ruskigt opassande löpbana förpassade mig utanför prispallen. I Örserum var tävlingssuget på topp och jag levererade en fin 2:a plats efter Fredrik Haglund som var svår att rå på. Alla dessa tre tävlingar gjorde mig race-ready inför Kalmar. Som en del i toppningen hade jag två intervallpass på flisad stig i skogen som gav mig ett ruski

Först vill jag be om ursäkt för den långa tid som förflutit sedan senaste inlägget och det enda jag kan skylla på är taskig nätåtkomst via 3's 3G-dongel i Tylösand... Kalmar är över och förbi för i år och en viss känsla av tomhet infinner sig hos mig. Trots att det bara var andra året så känns det på något vis som att Järnmannen i Kalmar är och förblir en framgångsrik institution i den svenska triathlonvärlden. Ett underbart bra arrangemang och med det nya TC't så överträffade det förra årets genomförande. Väl fungerande langning på stationerna och underbart hejande publik gjorde såklart sitt till för den lyckade tävlingen. Stort tack för det och på återseende snart! Innan jag lämnar generalismen kring Kalmar måste jag få slå fast hur imponerande det är att kl. 21.40 stappla hem från Krögers på Larmtorget efter 2 cl Gammeldansk (bensäkert tips för att få magen att kunna känna hunger...), en Husets hamburgare och två stora San Miguel och fortfarande se deltagare gå i mål...Snack